Den lilla människan, 2020-01-06, ”Bitterheten bränner inom mig”

”Bitterheten bränner inom mig”

Vill ni veta hur det känns?

Att ha jobbat och slitigt i över 30 år och fortfarande sliter på och har många år kvar medan makthavare kan slå sönder och samman hela mitt liv utan pardon genom att kräva byte av avloppssystem på ytterst vaga grunder som jag varken har kunskap, pengar eller makt att kunna syna eller överklaga?

För mig känns det som att leva ett liv i limbo, dag ut och dag in.

Det känns som att leva ett liv i en bubbla, man lever inget riktigt liv.
Ett liv som är fullständigt värdelöst om man jobbar hårt år efter år men sedan kan förlora allt man jobbat för på fruktansvärt svaga grunder och man själv inte kan försvara sig.

Att märka att man själv förvandlas från levnadsglad till djupt nerstämd är en situation jag inte önskar någon, att vara medveten om förändringen och vara beroende av att någon annan i maktposition ”har bollen” att säkra upp att allt går rätt till, är riktigt destruktivt för den biologiska kroppen och själen.
En strid ström av stress pågår inne i hjärna och blodomlopp, en kamp.

Borde jag sälja?

Varför ska en hårt arbetande, lågavlönad varelse som inte gör en fluga förnär, är en riktig omtänksam filur kring natur/miljö, behöva lämna sitt liv/hem pga fullkomligt orimliga/tveksamma/ sakförhållanden i frågor som berör rättssäkerhet gällande grundläggande behov?

Det känns som att föras tillbaka i tiden när arbetare inte kunde äga ett hus.

Är vi tillbaka där nu?

Man talar om utanförskap och ofrivillig ensamhet mycket idag.

Jag har aldrig under livets gång känt så, men det gör jag nu.

Det spelar ingen roll hur många människor jag har omkring mig eller hur mycket man anordnar i aktiviteter.

Jag skulle kunna sitta i en samling med vänliga människor och medverka i jättetrevliga aktiviteter och ändå känna ett utanförskap och en ensamhet.

Mitt känsla av utanförskap och min upplevda ensamhet kommer från känslan att vara fullständigt rättslös och att jag och det liv jag lever är fullkomligt betydelselöst för makten.

Isåfall skulle jag vilja upplysa om att jag är en människa av kött och blod, att jag finns där ”på golvet” för att bidra till att landet fungerar.

Det trodde jag aldrig jag skulle känna, utanförskap och ofrivillig ensamhet.

Bitterheten åker runt i mitt blodomlopp, och det gör den förbaskat rätt i.

Det är befogat och jag tänker inte sälla mig till skaran som är tacksamma för va-frågorna är djupt allvarliga och inte en enda människa som har satt sig in i den nationella helhetsbilden i va-frågor kan känna någon tacksamhet, då vet jag inte hur man är funtad om man ändå är det. Då har man antagligen inte synat frågan tillräckligt alternativt inte förstått bredden, de olika gruppernas förutsättningar el dylikt.
Eller så bryr man sig bara om sig själv, sina egna, pengar eller makt.

Jag är däremot tacksam för min bitterhet, den är sund och klok att känna i detta läge.

Om,bland mycket annat, en 90-åring berövas hela sitt sparkapital för tvångsanslutning till kommunalt avlopp (se inlägg va i tiden),ja då tänker jag att Sverige har blivit ett land som berövats sin humanitära sida.

Jag undrar om våra folkvalda stödjer detta?

Ur hjärta
Ur sinne
Med rak rygg
”Den lilla människan Anna”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *