Den lilla människan Anna, 2019-12-28, ”Konvaljens klockor klämtar”

”Konvaljens klockor klämtar”

Den utstrålar tvetydighet, den lilla späda konvaljen där den står i ekbacken.
Den sköra stjälken med dess graciösa klockor som omsluts av den gröna, stela bladfracken.

Precis som jag, tänker mina hjärnceller där de hoppar omkring innanför pannloben.
Jag är en skör liten människa vars graciösa klockor är detsamma som min förmåga att känna empati och medmänsklighet.
Min gröna, stela frack är det hölje jag tvingas klä mig i för att överleva nutidens hårdhet.

Den vackra vita blommans klockor vissnar efterhand, oftast i ordningen nerifrån och upp.

Mina klockor innehållande empati och medmänsklighet saknar dock förmåga att vissna, innehållet finns där kvar för evigt, dock falnar min förmåga att skrika ut mitt budskap, jag håller på att vissna, krafterna tryter.

Liksom konvaljens födelse och uppväxt i skuggan trivs även så jag.
Vi vill båda visa det vackra som livet ger men båda vi stå lite avsides i mörkret och söker efter uppmärksamhet på vårat eget sätt.

På hösten tynar konvaljens klockor bort och fram tittar istället vackra röda bär.

Själv känns mitt sinne som jag är i höstens fas och mitt buskap tappar i styrka av årets engagemang som krävt dess energi.

Vi har dock ännu en sak gemensamt den lilla konvaljen och jag.

I backen ligger konvaljens frö i väntan på att få börja leva, i mitt huvud skapas dagligen små fröer som så småningom kommer att utvecklas till tankar som förmodligen kommer ge utlopp i texter.

Just nu ligger vi båda, konvaljen och jag, i lite dvala, det krävs energi för fröer att gro, oavsett om de ligger i jord eller hjärna.

Jag hoppas att makthavare tänker till vad man utsätter oss medborgare för i frågor kring vatten och avlopp.

Inse att ni måste agera, många människor får lida svårt.

Konvaljens klockor klämtade men ingen hörde dess läte.

Med vänlig hälsning
”Den lilla människan Anna”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *