Den lilla människan Anna, 2019-12-07, ”Det står en kvinna vid harpan”

”Det står en kvinna vid harpan”

En fantasiföreställning av min inre förhoppning…

Jag sitter själv i mörkret på en teater och grubblar på livet.

Jag förväntar mig att draperierna ska gå isär och att en ljusstråle ska falla ner på scenen.

Det är tyst.

En teaterscen.

Jag får krypningar i kroppen, tystnaden är obehaglig.

Och så faller den ner.

Ljusstrålen.

Och mitt i den står jag.

En vanlig, osminkad, sliten kvinna med trött blick och med en utsträckt arm där fru Justitias vågskål hålls upp.

I den ena vågskålen ligger mitt sjuka hjärta.

Mitt jag i den sammetsröda klädda stolen tittar bort för jag är rädd för att se efter vad den andra vågskålen på scenen innehåller…

Jag ser ner på mina händer och synar dem.
De har börjat åldras.

Mina lungor fylls med luft och jag tar ett djupt andetag och vänder blicken mot scenen där mitt andra jag står…

I den andra skålen ligger en boja.

Mina tårar rinner på platsen där jag sitter och ser mitt andra jag.

Jag kan se hur vågskålen med bojan börjar sjunka neråt och mitt inre pulserar av rädsla för att denna skål ska väga tyngst och få mest betydelse.

Jag hinner inte tänka mer.

Det brakar till från taket på scenen och ner faller en svart ridå framför mitt scen-jag.

Det är mörkt och tyst igen.

Jag känner att jag vill lämna allt och gå….

Vackra toner hörs fara omkring mig och jag sitter kvar.

Det är mörkt.

Jag försöker fånga de underbara tonerna runt om mig, försöker fånga dem i min hand.

Så tänds stjärnor i det kolsvarta taket ovanför mig och jag hinner inte betrakta dom förrän ljusstrålen på scenen är tillbaka.

Där står jag igen på scen.

På ena sidan om mig står fru Justitia som nu återtagit vågen med skålarna.
Skålarna är tomma.

På min andra sida står en kvinna vid en harpa och från den flödar de vackra tonerna.

I mitten står jag.

Mina ankelknölar belastas av fotbojor och mitt mellan fötterna ligger en hög med kedjor.

Min blick sugs in mot kedjorna och därunder ligger mitt hjärta krossat.

Kära makthavare.

Befria mig från denna scen med hjälp av fru Justitia och låt mig få fortsätta höra de vackra tonerna från harpan.

Det är det enda som kan befria mig från mina fotbojor och läka mitt skadade hjärta.

Tonerna sjunger om rättvisa och humanitet.

Ge mig hoppet åter.

Blås av tvångsåtgärderna och ta tillbaka kravet för det är djupt felaktigt gjort.

Ur hjärta
Ur sinne
Med rak rygg
”Den lilla människan Anna”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *