SVD/ Överkrav på avlopp drabbar stugägare

Överkrav på avlopp drabbar stugägare

Bilden av enskilda avlopp som stora miljöbovar är inte riktig. Extra krav på fosforrening utöver det skydd som marken ger blir ofta orimligt dyrt, skriver Peter Ridderstolpe, expert på små avlopp.

Enskilda avlopp utmålas ofta som stora problem för sjöar och vattendrag och att kraftfulla åtgärder måste till för att minska avloppens övergödande utsläpp. Inte minst VVS-branschen har flitigt denna sommar basunerat ut detta budskap. Anders Mårtensson, vd för VVS-fabrikanternas råd, skriver till exempel den 10 juli i Dala-Demokraten att ”om inte småhusägarna tar ansvar för sina avlopp så får vi fortsätta leva med algblomning i våra hav och sjöar.”

Den här bilden av små avlopp som stora miljöbovar är naturligtvis inte riktig. I denna artikel vill jag förklara sammanhangen och ge råd till de lokala myndigheterna om hur de bör agera.

Övergödning är inget stort och utbrett problem i Sverige. Nyligen sammanställda vattendata från åren 1988 till 2013 visar att i stort sett alla större sjöar i Sverige uppvisar avklingande fosforhalter (Persistent and widespread long-term phosphorus declines in boreal lakes in Sweden, 2018, Brian J. Huser mfl, 2018). Jämfört med 1970-talet har näringshalterna i alla större vattendrag i inlandet mer än halverats. I mellersta och norra Sverige är undernäring normalt ett större problem än övergödning. Det har inneburit att fiske försämras och att den fisk som fångas blir giftigare på grund av att tungmetaller och organiska gifter ansamlas i den utarmade biotan, så kallad biomagnifikation.

Enskilda avlopp påverkar normalt inte näringstillståndet i våra sjöar och havsområden. Enligt statistik från Svensk Emissionsdatabas släpper de små avloppen ut ungefär 300 ton fosfor per år. Merparten av dessa utsläpp sker till mark där fosfor och andra näringsämnen kan tas upp av markekosystemet. Hur stor mängd av fosforn som fastläggs genom så kallad markretention är för närvarande okänd, varför man i officiella belastningsmodeller hittills valt att helt bortse från markretention. Däremot värderar modellerna andelen av fosfor från små avlopp som fastnar i sjöar och vattendrag, så kallad sjöretention. I en rapport presenterad av Havs- och vattenmyndigheten (HaV) 2016 uppskattas sjöretentionen till 100 ton fosfor per år vilket betyder att de enskilda avloppen tillsammans enligt HaV släpper ut 200 ton fosfor till våra kustvatten.

Den totala fosfortransporten från land till hav varierar mellan 3 500 ton och 4 500 ton per år enligt de uppföljningar som myndigheten genomför i sin övervakning av flodmynningar och punktkällor. Dessa mätningar visar att fosfortransporten styrs av avrinningen, det vill säga hur mycket det regnar och avdunstar. Näringsutsläppen från de små avloppen till våra vattenförekomster är mycket små i sammanhanget. Faktum är att mängderna är så små att ett kraftigt höstregn i landet, överskuggar hela fosfortransporten från små avlopp från land till hav.

Lokalt kan utsläpp från små avlopp förstås påverka ytvatten negativt. Det gäller framförallt små klarvattensjöar (källsjöar) högt i tillrinningsområden, fjällvatten och avsnörda havsvikar omgivna av många hushåll med dålig avloppsrening och direktutsläpp till ytvatten.

Extra krav på fosforrening utöver det skydd som marken ger är alltid mycket dyrt. Ofta orimligt dyrtI sin vällovliga ambition att skydda ytvatten anser många kommuner att höga krav på fosforrening ska gälla i hela eller delar av kommunen. Man kräver därför hög skyddsnivå vilket innebär att fastighetsägaren måste ha en anläggning som avskiljer minst 90 procent av fosforn. Detta kanske låter odramatiskt men innebär i praktiken att fastighetsägare tvingas till mycket kostsamma åtgärder till en tveksam miljönytta. Låt oss med ett exempel visa ett typiskt fall:

Familjen Svensson bor på landet och har som man upplever en fungerande infiltration. Vattnet rinner igenom anläggningen och inga indikationer finns på att anläggningen medför olägenhet (till exempel i form av lukt, försumpad mark eller förorenad brunn). Men familjens anläggning ligger något hundratal meter från en sjö varför kommunen beslutar om att hög skyddsnivå ska gälla. Kommunen kräver således att Svensson förser sin anläggning med rening som kan ta bort minst 90 procent fosfor från avloppsvattnet.

Svensson protesterar men då kommunen försett sitt beslut med vite på 50 000 kronor undersöker Svensson ändå vilka tekniker som finns som kan möta kommunens krav. De kommer fram till att det billigaste sättet för att uppgradera sin infiltrationsanläggning är att förse den med kemisk fällning. En tjänstvillig teknikleverantör erbjuder en billig fällningsutrustning för 20 000 kronor med serviceavtal samt leverans av för utrustningen anpassad fällningskemikalie. Avskrivning av kapital samt driftkostnader i form av dubblerad slamtömning, serviceavtal och kemikalier ger sammanlagt en extra årskostnad på drygt 6 000 kronor. För denna kostnad förbättras reningen över anläggningen (i bästa fall) med några hundra gram fosfor. Utslaget per kilo borttagen fosfor hamnar kostnaden runt 20 000 kronor. Denna kostnad kan jämföras med kostnaden för fosfor i handelsgödsel som är 20 kronor.

Jag vet efter att ha träffat hundratals inspektörer i Sverige, att de allra flesta har en hög ambition och vill göra nytta för både miljön och kommunens medborgare. Tyvärr kan dock ambitionen att skydda ytvatten mot övergödning bli väl högt satt. Krav ställs där sjöar inte är känsliga eller där marken mellan anläggning och ytvatten ändå fastlägger all fosfor. I värsta fall gynnas bara VA-branschens intresse av att sälja minireningsverk, fosforfällor eller andra tekniker för fosforrening. Teknikerna för fosforrening kan också försämra smittskydd och robusthet och skapa negativ miljöpåverkan då produkterna kräver energi och kemikalier samt extra transportarbete.

Mitt råd till dig som arbetar på kommunerna är: Följ miljöbalken! Ställ bara krav som du själv kan motivera ur miljö- och kostnadssynpunkt. Ditt fokus ska ligga på att fastighetens avlopp erhåller ett sammantaget fullgott och robust skydd för människors hälsa, miljön och för en god hushållning med naturresurser. I normalfallet är markbaserad rening den bästa tekniken för att uppnå dessa grundläggande krav.

Ytterligare skydd kan vara motiverat i vissa fall (till exempel i sådana fall som nämnts ovan). Sorterande lösningar är då alltid att föredra då vattenfrågan och risk för smittspridning i sådana områden ofta är ett minst lika stort problem som recipientfrågan (övergödning). Arbeta därför för att din kommun tar fram hanteringssystem som möjliggör spridning av hygieniserat klosettvatten på odlingsmark. Arbeta även för att kommunen i sitt eget VA-system utvärderar möjligheter till sortering av avlopp. Detta för att också tätortens avlopp skall kunna möta framtidens krav på förbättrat hälsoskydd, recipientskydd och hushållning med vatten, energi och näringsämnen.

Peter Ridderstolpe
tekn lic. i tillämpad ekologi, seniorkonsult på Water Revival Systems och expert på små avlopp.

 

______________________________________________________________________________________________________

REPLIK | ENSKILDA AVLOPP

Anders Mårtensson, VD, VVS entrepenörernas råd

”Väl fungerande avlopp gynnar alla”

Om Peter Ridderstolpe vill sänka ambitionerna i miljökraven för enskilda avlopp bör han argumentera för det, i stället för att misstänkliggöra våra motiv. Det skriver Anders Mårtensson, VVS-fabrikanternas råd, i en replik.
Publicerad 18.00, 2019-09-10
Peter Ridderstolpe hävdar i sin artikel i Svenska Dagbladet den 8 september att övergödning inte är ett utbrett problem i Sverige och att de små avloppens påverkan är liten i sammanhanget. Men Östersjön är fortfarande svårt drabbad av övergödning. Ett tydligt tecken som påverkat många är sommarens rika algblomning. Trots att de största utsläppen av fosfor fortfarande kommer från jordbruket behöver utsläppen från samtliga källor minska, även från de små avloppen.

Den extra fosforrening som Peter Ridderstolpe skriver om i sin debattartikel är ett krav för de avlopp som ligger i särskilt känsliga områden. För sådana avlopp med stor risk för utsläpp i känsligt vatten eller i andras brunnar krävs extra fosforrening, med hjälp av kemfällning eller en fosforfälla. I mindre känsliga områden endast slamavskiljare med en efterföljande infiltration eller markbädd.

Dessa krav är framtagna för att skydda känsliga ekosystem för störningar och för att motverka smittspridning. För ingenting vi spolar ner i toaletterna försvinner. Ska vi minska avloppens negativa påverkan på hälsa och miljö måste avloppsvattnet tas om hand på ett ansvarsfullt sätt.

Precis som Peter Ridderstolpe skriver är det kommunen som avgör om ett område ska betraktas som känsligt eller inte. Vi anser dock att den bedömningen bör göras med utgångspunkt i hälsa och miljö, snarare än utifrån småhusägarens plånbok. Om Peter Ridderstolpe vill sänka ambitionerna i miljökraven för enskilda avlopp bör han argumentera för det, i stället för att misstänkliggöra våra motiv.

Men den största utmaningen är inte den extra rening av små avlopp som krävs i känsliga områden. Det största problemet är att alltför många svenska avlopp inte ens lever upp till grundkraven. Havs- och vattenmyndigheten räknar med att 240 000 små avlopp i dag inte följer miljölagstiftningen eftersom de saknar reningssteg efter slamavskiljaren.

Vi tror orsaken till problemen till största del är okunskap. Fastighetsägare känner helt enkelt inte till om deras avlopp fungerar som det ska. Men eftersom fastighetsägaren ansvarar för att avloppet följer lagkraven är det också fastighetsägarens skyldighet att känna till statusen på sitt avlopp.

Förra året föreslog utredningen ”Hållbara vattentjänster” införandet av en obligatorisk avloppsdeklaration. Förslaget innebär att alla avlopp som inte är kopplade till kommunens reningsverk ska undersökas av en oberoende part vart sjunde år och att en avloppsdeklaration då ska upprättas. Det skulle underlätta för fastighetsägare att ta ansvar för sitt avlopp och vidta åtgärder om avloppet inte uppfyller kraven.

Eftersom inget enskilt avlopp är det andra likt kan en avloppsdeklaration fungera som garant för att undermåliga blir avlopp åtgärdade medan kostsamma investeringar på avlopp som fungerar väl kan undvikas.

Precis som alla tekniska anläggningar kräver ett avloppssystem underhåll och reinvesteringar för att fungera bra. Den som har kommunalt vatten betalar investeringar och underhåll via VA-taxan. På samma sätt behöver en enskild avloppsägare planera och finansiera underhåll och reinvesteringar.

Ett enskilt avlopp har en teknisk livslängd på cirka 20 år. Det innebär att 5 procent av avloppen behöver åtgärdas varje år för att anläggningarna ska hållas i gott skick. Under 2018 var utbytestakten 2,2 procent. Det innebär att det skulle ta 45 år innan alla avlopp uppfyller lagens krav.

Vi vill inte att fungerande avlopp ska grävas om till stora kostnader. I stället kan avloppsdeklarationen ge fastighetsägarna kunskap om anläggningarna samtidigt som kommunerna får möjlighet att utföra sin tillsyn. Väl fungerande avlopp gynnar oss alla.

Anders Mårtensson
vd, VVS-fabrikanternas råd

_______________________________________________________________________________________________________________

Replik, 2019-09-11

Satsa på väl fungerande kretslopp istället

 

I en replik på artikeln ”Överkrav på avlopp drabbar husägare” av tekn.lic. Peter Ridderstolpe skriver Vd:n för VVS Fabrikanternas Råd, Anders Mårtensson, att ”Väl fungerande avlopp gynnar alla”. Det är spännande att detta replikskifte sker just nu med bakgrund av att Tingsrätten i Vänersborg nyligen gav en fastighetsägare rätt att använda sin egenutvecklade va-lösning eftersom den ansågs lika bra eller bättre än kommunens va-lösning. Domstolen fastställer således att fastighetsägarna inte ska vara avgiftsskyldiga för vatten och avlopp, detta trots att det pågår ett detaljplanearbete i området där fastigheten är belägen.

Den lösning som fastighetsägarna valt är dessutom bara en av många alternativa kretsloppslösningar. Sedan 1939 finns en svensk innovation som varken kräver vatten eller är i behov av avlopp. Tack vare den källsorterande principen produceras istället luktfri växtnäring som kan användas i den egna trädgården eller i något jordbruksföretag. Den är i stort sett underhållsfri vilket gör att det inte krävs några förkunskaper överhuvudtaget för att sköta anläggningen.

Domstolen skriver i sin dom i det aktuella fallet bland annat; ”att de enskilda avloppsanläggningarna är likvärdiga med det allmänna systemet vad avser hälso- och miljöskydd.” När det gäller hushållning med resurser anför tingsrätten följande; ”När det gäller god hushållning med naturresurser har domstolen konstaterat att den enskilda avloppsanläggningen är bättre än det kommunala alternativet.”

Att kretsloppsperspektivet lyfts just nu är därför inte så märkligt eftersom den ekologisk väv som bär upp allt mänskligt liv nu är allvarligt hotad. Man kan också notera att va-branschen inte tillhör den bransch som gjort någon färdplan inom regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige. Frågan är när va-frågorna tas på allvar av våra politiker? Endast den moderata riksdagsmannen Edward Riedl, verkar vara en förkämpe för fungerande kretsloppslösningar inom vatten och avlopp. Ett intressant faktum i sig.

Ulf Svensson, civilekonom

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *