Markretention av fosfor- hur betydelsefull är den? Brevväxling mellan HAV, Mats Svensson och Arne Gunnarsson

Efter att du läst nedanstående denna länk där du finner HAVs vägledning

Se även kommentar till detta och Katrineholms agerande då de inte anser sig få vägledning av Hav.

_____________
Mail från Arne Gunnarsson med kopia till va-i-tiden.
Hej alla ”skitgubbar”.  Jag har åter igen haft lite brevväxling med Havs- och vattenmyndigheten, för den som är intresserad: Jag fick ett mail från Mats Svensson i går och svarade i dag. Så läs nerifrån, så får ni allt tidsmässigt rätt.
//Arne

________________

Hej Mats och än en gång tack för svar. Har du skickat mitt tidigare mail uppåt i organisationen?

Jag har arbetat 20 år som arbetsmiljöingenjör inom företagshälsovården. En viktig lärdom var att man skall försöka arbeta efter lagens mening och syfte – inte efter dess bokstav. Skall lagen tolkas efter dess bokstav, så kan enskilda ord eller ett kommatecken ge upphov till olika tolkning. Så vad är då syftet med lagen: Jo, som du säger – skydda miljö och hälsa.

Det var ju hälsoaspekten, som ursprungligen gav oss vår hälsolagstiftning och våra hälsoskyddsinspektörer. Miljöaspekten har kommit till senare och har väl nästan tagit över. ”Allt” skall ju i dag debatteras utifrån ett miljöperspektiv.

Du skriver att lagar och förordningar kan upplevas svårtolkade. Ja, om man vill gå efter deras bokstav. Men varför inte gå efter deras syften. Oftast brukar en lag föregås utav en utredning, ett betänkande och ett uppdrag till den lagskrivande myndigheten. Jag har inte letat där, men jag är helt övertygad om att syftet aldrig har varit att man skall försöka ”hitta på” problem där inga problem finnes. Avloppsvatten skall aldrig gå ut i ett vattenområde om det inte dessförinnan har renats på ett eller annat sätt. Via naturens egen rening – eller via någon av människan konstruerad anordning. PUNKT OCH SLUT.

Man upplever sin verklighet olika efter var/hur man bor. Kanske bor du i en lägenhet eller villa inne i en stad. Jag bor på landet. Jag vill gärna bjuda in hela HaV att komma hit på studiebesök. Hela gruppen kan ställa sig i en skogsbacke och gemensamt skåda mot horisonten medan man urinerar och letar efter ett dike, som urinen möjligen skulle kunna söka sig till på sin milslånga väg mot Östersjön. Ni kommer helt garanterat att komma fram till slutsatsen ”här finns ingen risk”. Det är ju så som människor gjort i århundraden. Det må regna på urinen (+ ev. bajs). Ni kommer ändå fram till samma logiska slutsats – ingen risk – och således inget behov av åtgärdskrav.  Och om det i stället för regn, blir så att urinen och bajset spolas ut via ett toa-system, så gör det ingen skillnad. Ingen risk – inga krav.

Blanda nu inte ihop detta med hälsorisken i den egna brunnen. Den måste ju bedömas efter sitt läge i förhållande till utsläppspunkten. Jag vill inte uppmana er att kissa direkt i brunnen! Men om ett 20 – 30 år gammalt avlopp inte har givit några hälsoeffekter eller förhöjda bakteriehalter i närmsta brunn (mer än den normala förhöjningen i alla grävda brunnar), så kan du också här säga ”ingen risk”.

Låt oss göra detta studiebesök! Kommer vi gemensamt fram till ”här finns ingen risk” – hur skall vi då ställa oss till avloppsinspektörens krav på åtgärd.  Ni säger att ni har inget ansvar för vad inspektören kräver. Men det är ju ni, som via era regler, anvisningar och utbildningen till inspektör lärt ut att ”enskilda avlopp orsakar lika stora forsforutsläpp i haven, som alla andra avlopp tillsammans”.  Vidare ”stenkista kan aldrig godkännas”.  Var har annars vår nyutbildade inspektör fått sådana kunskaper ifrån? Ni kan inte avsäga er ert ansvar, när ni vägrar att publicera skriften om markretention och förmedlar ensidig kunskap.

Ärenden där fastighetsägaren ”är nöjd” med beslutet ger inte underlag för rättspraxis. Nej – sunt förnuft kan aldrig åberopas. All argumentation måste stödjas med lagtext, så som du gör. Att fastighetsägaren inte blir nöjd, utan inser att han inte har kompetens eller råd att driva ett ärende och därför accepterar, skall inte uppfattas att han är nöjd. Skall den enskilde alltid vara tvungen att rättsligen få sin sak prövad?  Vem vågar protestera när man får reda på att det kan bli ett vite på 50.000:- och att toan kan få nyttjandeförbud medan rättens kvarnar maler?

Vad jag saknar är det sunda förnuftet. Var har det tagit vägen?  Jag har ändrat lite på sista sidan i min argumentationssammanställning just kring detta. Läs gärna – jag bifogar igen. Och glöm inte att skicka vidare uppåt i hierarkin.

//Arne


Den 2019-03-12 kl. 08:40, skrev Mats Svensson:

Hej Arne,

Tack för ditt svar. Jag kan förstå att lagar och förordningar kan upplevas som svårtolkade. Jag vill understryka att syftet med både miljöbalken och vattentjänstlagen är att både tillgodose behov och att skydda människors hälsa såväl som miljö. Nedan följer några förtydliganden.

Jag  vill förtydliga hur vi tolkar 12 § FMH ”Det är förbjudet att i vattenområde släppa ut avloppsvatten från vattentoalett eller tätbebyggelse, om avloppsvattnet inte har genomgått längre gående rening än slamavskiljning.” I förordningen för miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd finns inte någon definition av begreppet vattenområde. Ledning får istället hämtas från bestämmelsen i 11 kap. 4 § miljöbalken av vilken det framgår att med vattenområde avses ett område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd. I förarbetena (prop. 1997/98:45 del II s. 128) nämns som exempel sjöar, vattendrag, diken, kärr och konstgjorda vattensamlingar såsom regleringsdammar och bevattningsmagasin. En grusbacke är alltså enligt vår bedömning inte ett vattenområde. Detta framgår också av den FAQ om vattenområde (under rubriken Handläggning vid tillsyn) som finns på HaVs webbplats.

Att avloppsvatten ska renas innan det släpps ut framgår av 9 kap. 7 § där det  står ”Avloppsvatten ska avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål ska lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras.” Det är alltså inte bara avloppsvatten som släpps ut till ett vattenområde som ska renas enligt miljöbalken. När det sedan kommer till vilka krav som är skäliga att ställa på rening av avloppsvatten i små avloppsanläggningar så behöver man skilja på vilka krav som kan ställas vid tillsyn av befintliga avloppsanläggningar och vilka som kan ställas vid prövning av nya avloppsanläggningar.

Vid prövning så behöver sökanden visa att den nya avloppsanläggningen kommer att rena avloppsvattnet tillfredsställande. Hur mycket avloppsvattnet behöver renas beror på omständigheterna i det enskilda fallet, dvs utifrån vilken risk det finns för påverkan på hälsa eller miljö. Att anläggningen har en bevisad funktion kan vid prövningen sägas vara ”golvet” och precis som du skriver så skulle en sådan anläggning kunna utgöras av en konventionell infiltration eller en markbädd. Dessa anläggningstyper har anlagts i Sverige sedan 60-talet och finns och används runt om i världen. Det finns därmed en hel del forskning som visar att och hur de fungerar. Men det finns naturligtvis många andra tekniker som också har bevisad rening. Det är den sökande som själv bestämmer vilken typ av anläggning han/hon vill ansöka om, sedan prövar myndigheten om reningen i anläggningen kan anses vara tillräcklig med de förutsättningar som finns på platsen.

Rening av avloppsvattnet sker både i avloppsanläggningen och i naturen. Men eftersom det är människors hälsa och miljön som ska skyddas genom rening behöver större delen av reningen ske kontrollerat i en avgränsad avloppsanläggning med tillräckligt skyddsavstånd till t.ex. brunnar och vatten. En grundförutsättning är därmed att avloppsvattnet alltså renas genom någon form av avloppsanläggning. Däremot blir skyddsnivån (miljöskydd och/eller hälsoskydd) lägre om det är långt till brunnar, badvatten eller övergödningskänsliga vatten. I en dom från mark- och miljööverdomstolen, M 5822-16, slår domstolen fast att naturliga våtmarker ingår inte en avloppsanläggning:

”En fastighetsägare ansökte om tillstånd till att anlägga en slamavskiljare och markbädd. Utsläppet avsågs ske till en våtmark innan den slutliga recipienten som var en havsvik. TM avslog ansökan och menade att anläggningen inte uppfyllde hög skyddsnivå. Ur domskälen:

Vid en bedömning av vilka krav som ska ställas på utsläppet från en avloppsanläggning är det normalt sett förhållandena vid en anläggnings utsläppspunkt som bedöms (se Mark- och miljööverdomstolens dom 2014-01-31 i mål nr M 2137-13). En anlagd våtmark som är utformad för reningsändamål och som hanteras på rätt sätt kan ingå i en avloppsanläggning. Den våtmark som finns på fastigheten är emellertid en naturlig våtmark. Den rening som kan ske i våtmarken är därför utan betydelse vid bedömningen av vilken påverkan utsläppet från den aktuella avloppsanläggningen kan medföra. Det är därför inte visat att anläggningen uppfyller reduktionskraven för hög skyddsnivå för miljöskydd.”

I den nya vägledningen för prövning som nu är ute på remiss finns diskussioner om hur rimlighetsavvägningen vid prövning kan göras. I förslaget till vägledningen för prövning finns den på s.25 under rubriken ”2.5.6. Skälighetsprincipen 2 kap. 7 § MB”.

Som vi har informerat om tidigare så är en del av vår vägledning om prövning av nya avloppsanläggningar det s k GIS-stödet där retentionen är en viktig del för att avgöra vilken skyddsnivå som krävs för nya avloppsanläggningar. I GIS-stödet kan man tydligt se att risken för påverkan med avseende på fosfor blir större ju närmare ett övergödningsdrabbat vatten man planerar att lägga sin avloppsanläggning. Ur ett naturvetenskapligt perspektiv går det dock inte att säga att det aldrig finns någon risk för påverkan 100 m från vatten, detta eftersom risken för påverkan beror bl.a. på markens lutning, jordart och jorddjup. Detsamma gäller för påverkan på brunnar, 50 m som generellt skyddsavstånd är inte alltid tillräckligt.

Vid tillsyn av befintliga anläggningar så görs en bedömning av såväl teknik som av om den befintliga anläggningen riskerar att påverka människors hälsa eller miljön; finns det ingen risk för påverkan så kan en enklare anläggning eller en anläggning med mindre brister accepteras. Vad det gäller tillsyn så är det svårare att definiera ett exakt  ”golv” för vad som kan godtas. Bedömningarna av vad som bedöms vara en godtagbar anläggning skiftar beroende på omständigheterna i det enskilda ärendet, precis som när det gäller prövning, men det finns ett större utrymme för vad som kan godtas, t ex kan i högre grad vägas in hur den aktuella belastningen ser ut på anläggningen och  vilken typ av avloppsvatten det handlar om. I HaVs vägledning för tillsyn från 2015 finns diskussion om hur rimlighetsavvägningen kan göras under rubriken ”Skälighetsbedömning” på s. 13 i del 4.

I båda vägledningarna för tillsyn respektive för prövning finns alltså vår tolkning av hur skälighetsbedömningen kan göras, vilket kan sammanfattas med att man vid både prövning och tillsyn ska göra en bedömning i det enskilda fallet. Det duger alltså inte att i beslut hänvisa till att små avloppsanläggningar generellt påverkar övergödningen i Sverige som helhet. Detta kommer också till uttryck när överklagade tillsynsärenden får sin prövning i domstol –förutsättningarna i det enskilda ärendet avgör vilka krav som kan ställas. Rättsfall som rör tillsyn på små avlopp är samlade i en bilaga till HaV:s vägledning om tillsyn. Du hittar den här. Den rättspraxis som utvecklats genom prövning i domstol är också de en del i vad de kommunala miljömyndigheterna kan använda för att få vägledning kring bedömningen av små avloppsanläggningar. Ärenden där avloppsägaren är nöjd med kommunens beslut (t ex att inga krav ställs på anläggningen) kommer av förklarliga skäl inte att överklagas och blir därför inte heller underlag för rättspraxis.

I detta sammanhang vill vi påminna om regeringsformen 11 kap 3 §  där det framgår att ”Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. ”  Vi vill också klargöra att Hav inte heller kan vägleda kommunernas miljömyndigheter i enskilda ärenden. Det framgår av regeringsformen 12 kap 2§:  ”Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpningen av lag. ” I regeringsformen 14 kap 2 §  slås vidare den kommunala självstyrelsen fast. HaV kan alltså inte styra över vare sig domstolarnas beslut eller kommunernas myndighetsutövning.

Med vänlig hälsning

Mats Svensson
Avdelningschef
Havs- och vattenförvaltningsavdelningen
Havs- och vattenmyndigheten
Epost: mats.svensson@havochvatten.se
Telefon: 010-6986374, 0727-172431
www.havochvatten.se

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *