Inte bara bränder hotar landsbygdens invånare

De senaste veckorna har vi med förskräckelse följt brändernas framfart runt om i vårt avlånga land. Det är landsbygden som brinner. Under dessa veckor har vi kunnat ta del av berättelser där människor, och djur, med kort varsel blivit tvungna att lämna allt. Av dessa berättelser framgår också skräcken som dessa människor känner när elden drar fram. Ska man komma tillbaka till ett oförstört hus eller till kol och aska.

Det finns ett annat smygande hot mot landsbygdsbefolkningen som är minst lika akut och olycksbådande som bränderna och det är kommunala inspektioner av enskilda avlopp. För slutresultatet är lika förödande för ägarna som riskerar att bli av med sina fastigheter eftersom räkningarna kan uppgå till flera hundra tusen kronor eller mer. Och, har det visat sig, helt i onödan. I en Rapportsändningen den 8 juni intervjuades Sven-Olof Jansson i Graninge om sitt enskilda avlopp, som blivit underkänt av Sollefteå kommuns inspektörer, men som visade sig vara tjänligt som dricksvatten. Men det var först efter att han själv skickat in prover på avloppsvattnet, som mynnade ut i ett dike intill Graningesjön, efter att avloppsvattnet passerat markbädden som detta uppdagades.

 

Alternativ finns

Orsaken till denna kalabalik är att inspektionerna granskar den teknik som används och inte ett avlopps påverkan på miljön, som i fallet i Graninge. Sedan länge finns dessutom alternativa lösningar som tar hand om all den bredspektrade växtnäring som vårt toalettavfall innehåller – fosfor, kväve, kalium, svavel och dess humus. Källsorterande toalettsystem, utan avlopp, har dessutom funnits i Sverige sedan 1939. I dag finns också andra lösningar som tar tillvara den bredspektrade växtnäringen till en mycket lägre kostnad som gör att människor har råd att bo kvar samt också ger förutsättningar för ökad självförsörjningsgrad av vår livsmedelsförsörjning.

Med tanke på frågornas komplexitet i den kommunala planeringen och landsbygdens överlevnad borde forskningsrådet Formas, vars generaldirektör Ingrid Petersson också är ordförande för regeringens Agenda 2030-delegation, ta ett helhetsgrepp av dessa frågor. Vi missar nämligen 15 av 16 miljökvalitetsmål till 2020  som var ett beslut som Sveriges riksdag fattade 1999 – vilket indikerar att helhetstänkande saknas i utvecklings- och miljöpolitiken. Tyvärr är denna negativa utveckling också ett utslag av att vi lade ner Statens planverk som var det statliga verk som hade en långsiktig, sektorövergripande fysisk planering av våra mark- och vattentillgångar. Via Statens planverk samordnades alla väsentliga aspekter av samhällets aktiviteter och vi fick ett embryo till en helhetsbild över landets mark- och vattenresurser. När Statens planverk lades ner 1988, ett år efter att den epokgörande Brundtlandrapporten lanserat begreppet hållbar utveckling, avvecklades också de statliga ambitionerna till en samordnad samhällsplanering.

Ulf Morgan Svensson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *